inspiredby freshness

jag borde verkligen vara utvilad vid det här laget, men icke. jag gäspar och kan knappt resa mig när jag väl hoppat ner i sängen. tandborsten ropar efter mig men jag har ingen ork.. Jag önskar att jag inte hade någonting att oroa mig över. Men nu har jag det iallafall. Önskar att det släpper snart. Som sagt är jag inne i en liten tycka-synd-om-mig-period vilket innebär att jag ogillar allt som har med mig själv att göra. Tragiskt nog. Rätt åt mig kanske?;)

Saknaden av att krama någon, pussa någon, känna närhet är så jävla stor just nu. Det är då jag blir bekväm med mig själv. Jag accepterar liksom mig själv. Men frågan är om jag någonsin kommer att bli lycklig? För det verkar aldrig hända och jag verkar alltid hitta the-one heller. Lyckas alltid bli något fel i slutet där så sagan slutar inte alltid så fint som jag hade hoppats på. Men alla gör väl slut av en anledning, att det inte är rätt? eller? Neh, jag vet inte vad det är för fel på mig just nu men jag lyckas inte riktigt ha kontroll över mig själv. Jag klandrar mig själv så hårt. Jag trivs inte med mig själv. Men jag hoppas det försvinner snart för det är fan en riktigt pain in the ass så att säga.